Vintertid

Jag förstår nog inte riktigt grejen med vintertid och sommartid. Det blir bara mörkt på kvällen när vi ställer tillbaka klockan i oktober. Nog för att det är ”normal”tid, men varför kan det inte få vara sommartid hela året. Nu kommer vi leva i ett vakuum fram tills ljuset återvänder någon gång i februari. Då menar jag att det är ljust när man slutar jobbet och någon timma till.

Igår var vi inte ute mycket. Lina har blivit förkyld, men vi kom ändå ut på en liten kort promenad på förmiddagen. Hon ville ut sa hon. Trots feber och allt. Frisk luft har ju aldrig skadat, så vi gick lite i solen. Sen sov hon tre timmar mitt på dagen. Missade som synd var första Innebandymatchen för säsongen. Laget van med 12 mot 5, så det hade varit kul att få vara där och titta och heja.

Micke fixade en del i köket och jag passade på att plugga lite. Städade i skafferiet och pysslade med lite annat.

På eftermiddagen kände jag att jag ville ut och röra mig lite. Jag har också någon förkylning i kroppen. Känner mig lite seg och orkeslös och det kliar i halsen. Någon ansträngande träning blev det alltså inte. Även om det egentligen var det jag ville. Lite intervaller i uppförsbacke hade inte varit helt fel direkt.

Jag valde att ta stavarna och tvingade med mig Emil ut i skogen. Micke ville också ut en sväng dessutom valde Sotis att följa med oss. Alltid lika kul när han väljer att komma med. Som när han valde att följa med oss ända till Paddtjärn en dag i februari 2016. Den här gången planerade jag dock ingen längre runda. Jag ville bara gå och se om det gick att klättra upp på ett berg jag länge funderat över.

Från stigen ser man inte mycket av berget, men när vi kom närmre såg det rätt lätt ut att bestiga. Vi valde lite olika vägar upp.

Väl uppe visade det sig att det var en rätt stor platå. Jag hade trott att det var ett berg, med topp och så stup åt flera håll. Det var rätt platt och sluttande ner mot Kyrkvägen. Där finns flera ställen man kan slå sig ner en vacker dag med fikaryggsäcken. Får bli en utesöndag framöver. Går säkerligen att hitta ett lämpligt ställe att göra upp en brasa också.

För några år sedan fanns det säkert en fin utsikt mot öster. Mellan träden skymtar man horisonten på andra sidan Karlskoga där Kilsbergen tar vid.

Delar av platån. Vi gick ner nästan på samma ställe som vi gick upp. En annan dag ska jag se hur långt man kommer uppe på den här platån. Såg dessutom väldigt cykelvänligt ut. Tål att utforskas närmre. Bara man hittar en lämplig väg upp och ner. De vägarna vi gick är inte anpassade för cykel.

Mörkade ner en av bilderna så pass att månen framträdde. Vinterkvällarna börjar göra sig påminda. Det dröjer inte förrän det är mörkt både när jag åker till som från jobbet.

Åsjöleden gör comeback

img_1292

En led som fallit i glömska

För drygt ett år sedan berättade jag om en bortglömd led. Det är Åsjöleden som sträcker sig från Lunedet norr om Karlskoga till Storfors. Jag hittade den av en slump på en blogg jag lyckats hamna på.

Jag fick för mig att leta reda på leden för att se om den fanns i verkligheten. Det gjorde den, men den var bitvis dåligt utmärkt och motorcyklar hade förstört marken med djupa spår. Tanken den gången var att jag aldrig mer skulle kunna tänka mig cykla den.

Fick se, via intranätet på jobbet, att Åsjöleden skulle återinvigas. Har haft koll på att Storfors kommun har rustat sin del av leden, men trodde ärligt talat inte att Karlskoga hade samma ambition. Det glädjer mig att även de har restaurerat sin del av leden. Ska försöka ta mig till den trakten snart och se om det går lättare att cykla där nu. Får bli en cliffhanger på den saken.

Mitt förra inlägg om Åsjöleden

Åsjöleden – Karta i PDF

 

Angsjön runt – utesöndag

Efter en lördag som innebar mest innesittande för barnen, bestämde vi lite hastigt på söndag morgon att vi skulle gå Angsjöleden. Leden går runt Angsjön öster om Karlskoga och är i runda slängar åtta kilometer lång. Trots vild protest från barnen packade vi och åkte iväg. Att vistas i naturen är inget de uppskattar mest av allt.

Regnet hängde nästan i luften, men det var inte speciellt kallt. Ingen av oss frös och det är ju huvudsaken. Vi hade tätt på fötterna, men det hade faktiskt gått att gå i träningsskor. Där det var lite blött är det spångar att gå på.

Jag har aldrig gått runt Angsjön förut, men Micke har det när han gick i skolan. Däremot har vi vid flera tillfällen varit vid Lysingen och fiskat och grillat. Det går bilväg runt hela Angsjön och korta bitar går leden på den.

Naturen är väldigt omväxlande. En blandning av urskog, lövskog, myr och kalhygge.

På ett par ställen är det relativt kraftig stigning och terrängen är mer oframkomlig. Oftast ser jag stigen ur ett cykelperspektiv. Angsjöleden är med på Trailforks och den är där markerad i svart. Stora delar är den helt ok ur ett cykelperspektiv och det skulle definitivt gå att cykla runt sjön. Korta bitar får man gå.

När vi gått ca två kilometer var vi framme vid sjön Lysingen. En husvagn stod uppställd på parkeringen och camparna hade nog haft en mysig natt i skogen. Att fricampa har sin charm det också.

Vi gjorde upp eld och grillade korv. Barnen passade på att tälja lite när vi ändå vilade. Stoppet tog en timma ungefär och vi var mätta när vi gick vidare.

När fyra kilometer återstod kom lite godis fram. Det är alltid bra att ha med lite extra energi på vandringsturer. Detta oberoende av hur långa de är. En liten uppmuntran för det slit man gör. Det vi hade för lite av var vatten. En påminnelse till nästa gång får bli att ta med mer vatten.

Vi hade trott att leden skulle gå närmre sjön, men det var bara vid ett par tillfällen vi gick så nära att vi såg den. Nog för att det är fint med skog, men leden i helhet har mer att önska gällande vyerna. De gången vi kom upp på höjderna, såg vi ändå inte särskilt långt.

Sista stoppet blev ett snabbt stopp vid Tolbäckens utlopp. Här finns det andra av ledens två rastställen. Ett fint vindskydd med eldstad. Det var inte någon som var särskilt hungrig, så vi gick vidare efter bara några minuter.

Såg en hel del cykelspår längs leden.

Turen i helhet tog fyra timmar. Det var trötta och mer eller mindre nöjda familjemedlemmar som åkte hem efteråt. Egentligen ska man nog ta fler stopp efter vägen. Det blev segt för kroppen mot slutet, speciellt för otränade barnben. Leden bjuder ändå på en bra rundslinga. Lagom lätta att gå för de flesta och relativt torrt underlag.

Utesöndag vid Gryten

I söndags bar det av mot Degerfors och sjön Gryten. Det är andra gången i år som vi åker dit. Den här gången var hela familjen med, dessutom en av Linas kompisar.

Trots mycket regn senaste tiden gick det rätt bra att ta sig fram. Barnen hade löparskor och de blev inte blöta. Den här gången valde vi att gå åt andra hållet mot förra gången. Jag hade packat ryggsäck med fika och Kexchoklad. Lite mutor till barnen är alltid bra, eller kanske belöningar. Att belöna låter ju trevligare än att muta.

Vi hattade en fin fikaplats på ett ber rakt över sjön mot parkeringen. Då hade vi gått drygt halva vägen. Totalt blev den fyra kilometers vandring. Perfekt för en eftermiddag. Kexchokladen åts upp vid ett vindskydd när vi nästan var tillbaka vid bilen.

Vandring runt Gryten

Söndag och det bjöds på spontanvandring runt sjön Gryten utanför Degerfors. Jag brukar cykla förbi sjöns södra kant när jag kör långpass, men jag har aldrig gått lederna som finns där.

Lina ville inte med, men Emil drog vi med oss. Det brukar bli bra när han väl kommer ut. Då är han först på stigarna. Inget undantag den här gången. Han sa till och med en gång att det var roligt, fast han inte trodde att det skulle vara det.

Han passade på att fånga några Pokemons, men mesta tiden sprang han upp på stenar runtom stigen. Själv gick jag och njöt mesta tiden. Älskar att vara ute i naturen.

Vi hade med fika och satt med solen i ryggen och tittade ut över sjön. Vi stannade även för ett chokladstopp. Lite mutor måste man ju bära med sig. En chokladbit brukar vara populärt.

Den slingan vi gick, som heter Gryten runt, var 3,8 km. Från den, en bit från start och mål, går en längre slinga på ca 5 km. Går man den missar man inte jättemycket av den fina biten runt själva sjön. Den får vi gå en annan gång.

Leden skulle vara markerad, men det var nog många år sedan. Det gick fint ändå. Flera andra avstickare finns också. Trollstigen är en sådan som vi också får ta en annan dag.

Murstensdalen….

Idag hade vi inte mycket för oss. satt och funderade lite på vad vi skulle göra när vi åt frukost. Jag sa nånting om att vi kunde gå en tur på Bergslagsleden. Då sa Micke att vi kunde åka till Murstensdalen.
Skylten har gäckat oss många gånger då vi åkt till och från Säfsen. Den står längs länsväg 205, en bit söder om Loka.
En guppig grusväg ledde oss fram mot skylten nedan. Det var nästan att vi missade den. Sväng höger vid träskylten och några hundra meter in i skogen ligger naturreservatet som varit reservat sedan 2001.
 
 Etappen började i Karlbo och vi valde att gå mot Galtjärn.
 Det var rikligt med spångar.
Ser ni grodan?
 Det var blandad terräng, men den påminde mycket om den typ av mark man hittar innan trädgränsen i fjällen. Mycket myrar och gles växtlighet.

 

 

 Mellan träden skymtar en tjärn.
 Ett litet vatten fall kunde vi höra från stigen vi gick på och vi valde att gå närmre.
 Familjen
 1,6 km tillryggalagt och vi hör ett högre då. Ett vattenfall på runt 3 meter i fallhöjd.

Vattenfallet från andra sidan Galtjärn.

Vid Galtjärn gjorde vi upp eld och grillade korv.
Det smakade bra efter en timmes vandring och 1,8km i benen.

 Lina

 

 

 Vägskäl

 

 

 

Fika vid Gruvtjärn. Nu hade vi gått 3,8km och bara 1,2km återstod.

 

 

Vindskyddet vid Gruvtjärn på håll.

 

Sammanfattningsvis är jag mer än nöjd med Nationaldagen. Vi hade en mysig eftermiddag i skogen. V gick 5 km, rastade tre gånger och turen tog 3 timmar. För en gångs skull var barnen nöjda och klagade inte…