Spontanlunch på Furhöjden

Ibland blir det spontana aktiviteter. Hade inte tänkt någon utesöndag, då vi hade fullt upp med köksrenovering. Micke tyckte ändå vi kunde äta lunch ute någonstans.

Lina ville inte med, så henne skjutsade jag till stallet i Högeberg och en kompis som var där för att rida. Lina har bara ridit någon gång tidigare och såg fram emot att få följa med dem ut i skogen. Jag följde med in i stallet och passade på att hälsa på hästen eller snarare ponnyn. Ungefär lika hög som min älskade Paulina var. Lika go såg han ut att vara också. Kan ibland sakna allt som har med hästar och ridning att göra.

Lina kom dock på att hon och jag kunde åka iväg och rida Islandshäst någon gång. Den tanken har slagit mig förr, men det har aldrig blivit av. Nu har jag ju någon att göra det med, så kanske till sommaren.

Jag lämnade av Lina och åkte för att handla korv. Passade bra med korv till lunch för nu var det dags för mig att testa att äta lök.

Paddtjärn blev Furhöjden

Hade planen på att ta bilen till Paddtjärn, men när vi kom dit var grillplatsen upptagen. Det är så liten grillplats att det inte kändes ok att tränga oss på. Annars är ju skogen till för alla, men det fanns alternativ. Körde vidare till vändplanen nedanför Furhöjden. Där har jag aldrig sett någon elda förut, men det finns i alla fall en eldstad.

Vi fick gå en bit, på jättefin Lunedsled, innan vi var framme. Jag har aldrig gått upp på berget från det hållet, men cyklat ett par gånger.

Framme på berget gjorde vi upp eld och njöt av utsikten. Hade glömt sittlappar, så det blev lite kyligt att sitta på bänkarna.

Långt bort ser man Alkvettern.

Testade iPhones panorama funktion.

Vår lilla buffé. Emil ville inte ha korv, men vi hade en hamburgare kvar sedan fredagen, så den värmde vi i folie.

Jag åt korv i fralla som jag bakade i fredags. Fungerade lika bra som korvbröd som den gjort som hamburgerbröd.

Mätta ock trötta återvände vi hem till mer målning av kök. Alltid skönt att komma ut i naturen en stund, även om det inte handlar om att gå flera kilometer.

Stig 300 & 301?

Idag var det dags att cykla lite igen. Var rätt länge sedan för jag har varit lite förkyld. Inte så där jätteförkyld, men lagom så jag känner att det är något som händer i kroppen.

Jag fick med mig Micke så vi åkte lite vandringsled. Har ju inte alltför långt till Lunedsleden om vi åker genom skogen. Gissar att det är ca två kilometer.

Det har regnat rätt mycket, så det gör det rätt halt i skogen på vissa ställen. Dessutom har det fallit ner en hel del löv, så förhållandena var inte direkt tipp topp. Det är riktigt kul ändå. Bara det att jag har utvecklats så himla mycket som cyklist senaste året. Jag drar mig inte längre för att köra teknisk och bitvis riktigt svår stig. Jag krånglar mig uppför backar jag aldrig trott jag skulle kunna cykla uppför tidigare och jag är inte lika rädd för att slå mig.

I våras klickade jag ur pedalerna för minsta lilla, nu vill jag hellre sitta fast och kunna trampa mig över och genom hindren.

Bitvis är leden rena drömmen att köra, för att i nästa stund vara i princip omöjlig. Visst går jag på vissa ställen, men de ställena blir färre för var gång.

Ny stig

Sporren med att cykla Lunedsleden idag, var ett inlägg från cykelklubben på Facebook. 298 stigar har skrapats ihop på Trailfork och frågan var enkel. Eller snarare utmaningen: Vem i klubben blir det som lägger ut stig nummer 300.

Satte mig genast vid datorn och lade upp stig 299. Sen hade jag slut på uppslag. Jag visste däremot att det fanns en potentiell stig i närheten av Lunedet som inte var inlagd än. Vad göt man då? Jo, heter man Helena Sahlqvist, tar man helt enkelt reda på om stigen går att cykla.

Flera gånger har jag sett pilarna som meddelar att skidspår gul och grön viker ner till vänster om Lunedsleden. Jag har sneglat åt det hållet, men tänkt att terrängen säkert är sankmark och oframkomlig. Idag var det ändå målet, att vika ned åt vänster och se vart vi hamnade.

Kan inte påstå att det blev en behaglig resa, men den var ändå värd besväret. Mycket regn senaste dygnen hade gjort det gamla motionsspåret till en bäckfåra. Micke valde att cykla en bit upp i terrängen, medans jag stod på för fullt genom vattnet. Jag kom fram, men mer var det inte. Efter några hundra meter försvann vattnet åt annat håll och underlaget blev något bättre. Dock var spåret rätt igenväxt. Någon enstaka gran låg över, men de var lätta att rulla över.

Det kommer bli en bra stig framöver och jag hoppas verkligen fler åker. Tror det finns fler avstickare, för gul och grön blev helt plötsligt vit/grön. Delar av den stigen åkte jag i slutet av augusti.

En ny stig kommer sällan ensam…

När vi nått vägen som går mellan Knapped och Bratta, svängde vi höger. Jag hade mer letande på lut, men av det mer spontana slaget. En bit nedför backen mot Knapped visste jag att vägen delade sig. Trodde det gick en körväg fram till lägergården vid Knapped.

Vi vek av på körvägen och korsade en Vildsvinsmatplats. Gillar verkligen inte dessa platser, då man inte vet hur långt bort djuren är. Vi såg ingen, men det var väldigt bökat i skogen. Vi kom fram till lägergården efter en fin tur i skogen. Inte heller den här sträckan är med på Trailforks. Nu tog vi grusvägen tillbaka en bra bit, innan vi åter svängde in på Lunedsleden som skulle ta oss hem.

Efter endast 18 kilometer på cykel var vi hemma, med riktigt leriga cyklar. Lite ont i skuldrorna efter att jag fått bända cykeln runt rötter och stenar. Är fruktansvärt bra träning för både ben och överkropp. Cykeln fick sig en snabb avsköljning innan det var dags för dusch och matlagning. Min bror med tjej och hennes som kom för att få lite Tacos. Riktigt mysigt.

De åkte dock rätt tidigt, så då slängde jag snabbt fram datorn för att se om någon hunnit före mig att ladda upp stig. Det hade igen och nu har jag två stigar som ligger och väntar på att bli godkända. Det är tävling i allt, om man vill.