Återbesök hos Kalle

I fredags ville jag ut och röra lite på mig. Kände att det var dags för en promenad. Har varit på väg så många gånger till Lunedsleden och ”Kalle på höjda”. Cyklade leden och upptäckte platsen för några år sedan. Det inlägget kan ni läsa här, http://fritid.helenasahlqvist.se/2014/07/13/lunedstrampen-har-inget-med-cykel-att-gora/

Nu tre år senare, cyklas leden flitigare än någon annan led häromkring.

Det är riktigt brant på sina håll. Det är knappt man tar sig ner. Det var dessutom lite fuktigt och då blir rötterna otroligt hala.

För en gångs skull blev jag ikappgådd av två stycken vandrare. Annars ser man inte många som går leden. Det är kul att den används.

Skogen dignar av Kantareller också. Alldeles inpå stigen poppar de upp. Jag hade inget med att plocka dem i, men igår hämtade jag och Micke skogens guld som jag sett. Blev en rejäl korg med svamp.

Bestigning av Städjan

I tisdags skulle vi bestiga Städjan. Det var ett av målen med resan till Dalarna. Vi packade ryggsäcken full med fika och mat. För första gången skulle jag använda stormköket jag köpte 2013. Det har helt enkelt inte blivit av att vi använt det tidigare.

Tog bilen till foten av Städjan och började gå uppför berget. Det går verkligen konstant uppför ända till toppen. Kanske inte den typ av fjällvandring jag föredrar, men målet var ju att bestiga en topp. Valde den högra/södra leden uppför. Tror det var ett klokt val, då den vänstra leden var mer rakt upp. Vid trädgränsen stannade vi för att fika, och för att koka kaffe. Finns det något godare än att fika ute i naturen?

Även om trädgränsen är nådd, så är toppen långt bort. Utsikten blir bara mer och mer magnifik ju högre upp man kommer.

Äntligen uppe och dags för lite mat. Vi satte oss i lä på Städjans östra kant och kokade lunch. Maten är inhandlad i Tyskland. Pasta Bolognes, så smidigt, klart bara att koka en stund i vatten.

Utsikten vi hade bakom ryggen på väg upp, fick vi framför oss på vägen ned.

Inte lättare att komma ner än att gå upp. Det är riktigt jobbigt att gå nedför branta berg. Den här gången gick vi den led som gick mer rakt ner. När vi kom in i skogen stannade vi och fikade lite mer. Bra att ta många stopp när barnen är med. Så de orkar så länge som möjligt.

Nu blev vi sugna på att utöka vandrandet. Skulle vara kul att ta med tält och tälta på fjället. Gå ett par dagar. Får bli en annan gång, kanske nästa år. Ska ta upp konceptet Utesöndag igen. Nyttigt för både oss och barnen. Roligt att planera äventyr också.

Gränjåsvålen två gånger om

I måndags var planen att vi skulle ha en vilodag efter promenaden i söndags till Njupeskär. Jag och Micke ville ändå bestiga Idrefjäll, Gränjåsvålen på 891 m över havsnivån. Vi lämnade barnen i husvagnen och gav oss iväg mot toppen. Passerade fäboden och planerade att ta grusvägen upp.

En bit ovanför fäboden ligger teknikområdet för MTB på Idrefjäll. Där hade vi lätt kunnat slå ihjäl många timmar, om cyklarna varit med. Dem lämnade vi dock hemma den här resan. Nästa gång kommer vi garanterat ta med dem.

Vid teknikbanan började en grusbelagd stig mot toppen. Den är till för cykel och vandrare. Vi valde att gå den. En lätt led som slingrade med serpentiner ända upp till toppen.

Vädret hade vi ingen vidare tur med. Flera regnskurar fick vi över oss. Att sikten lätt blir mycket dålig i fjällen, fick vi också erfara. Helt plötsligt såg vi ingenting. I nästa stund var sikten milsvid.

Vägen ner var enkel att gå och gick mycket snabbare än vägen upp.

Efter lunch lyckades vi lura med oss barnen på en ny topptur. Mutade med glass på toppen. Fick se att vi bara hade 45 minuter på oss innan de stängde restaurangen på toppen och det blev nästintill löpning upp. Hann, med tio minuters marginal, innan de stängde.

Turen ner gick lättare och vi stannade vid fäboden för att titta på djuren. Sen stannade vi vid höghöjdsbanorna som ligger vid fäboden och tittade. Någon gång skulle jag vilja testa banan. Den såg riktigt rolig ut. Barnen testade den låga banan.

Kvällen avslutades med poolbad för Micke och barnen. Bor man på Idrefjäll (bokar boende vi dem), så igår badet. Det var den vilodagen. Blev inte så himla mycket vila, men varför vila när man är i fjällen, när man kan göra det när man inte är där…

Gubbstugorna

Igår var det dags att damma av cykeln för en tur. Har ju snart bara två veckor kvar till Cykelvasan. Formen är junallt annat än på topp, men det får gå ändå. Körde min vanliga tur mot Bodalen och Vismen för att komma till Gryten i Degerfors. För skojs skull valde jag igår att åka Gubbstugeslingan en liten bit. Ville se om den över huvudtaget var cykelvänlig. Det var den bitvis, bra mycket bättre än Tio Sjöars Led som jag cyklade i början av sommaren. 

Känslan i kroppen igår var helt underbar. Känslan av att jag kommer orka cykla Vasan. Får ta det lite lugnt och stanna vid kontrollerna. Kanske njuta lite mer av evenemanget den här gången. 

Eftermiddagen igår ägnades åt att förbereda kommande campingäventyr. Vi drar till fjälls imorgon. Som jag längtar. Älskar fjällen. Var och inhandlade nytt regnställ och två kåsor. Hittade två här hemma, så fick komplettera lite. Jag har nämligen plan att göra mat på fjällturen. Sen kollade jag lite på de fjällkartor vi har. Jämförde med Lantmäteriets sida för att se om de fortfarande är aktuella. Det var de, så det är bara att äventyra på. 

Imorgon drar vi på vår efterlängtade tripp mot Gördalen, sen vidare på söndag mot Njupeskär. Vi har varit påväg dit så många gånger, men fått förhinder. Sen åker vi till Idrefjäll där vi stannar så länge vi känner för det. Emil ska upp på Städjan säger han. 

Kantarellstigen

I förrgår tog jag en liten promenad. Bara en sväng i skogen bakom huset. Jag är sugen på att cykla en slinga där, eller rättare skapa någon form av slinga. Det finns flera bra stigar, men sen saknas det stig en liten bit. Att göra en stig är ju i sig ingen konstighet, bara att nöta tills den är där. Det bästa är ju ändå att nyttja en som redan existerar. Några vildsvinsstråk finns, men Vildsvin är ju inte särskilt höga, så det kan vara lite svårt att komma fram på deras stigar. På den delen som är vältrampad tittade det i alla fall upp små fina Kantareller. 

Kvällen i måndags ägnades åt strandhäng med bad och korvgrillning. Lockade med Lindbergarna till Malmlångens östra strand. Malin har talat om att hon varit där mycket när hon var liten. Svärföräldrarna blev även de sugna på att följa med. Barnen badade och vi hade det bara riktigt skönt. Solen var lite väl mycket bakom molnen, annars hade det nog varit perfekt. Hela stranden hade vi dessutom för oss själva. Efte vår tur genom Europa gläds man ändå över att vara i Sverige. Här har alla All Inclusive när det kommer till allt vad naturen har att erbjuda. Inga stängsel, inga lås, bara frihet. Dessutom är vår skog väldigt fin mot de vi sett efter vägen. 

Igår var det Linas födelsedag. Hela 12 år har hunnit gå sedan hon poppade fram på BB. Då var det extremt varmt veckan innan. Vi var och badade lite här och var med min stora mage. Inte riktigt det vädret vi har här just nu. Hon var i alla fall nöjd med dagen. Följde med mig till skogen för att leta blåbär på förmiddagen, men vände hem efter en liten stund. Mitt mål var Kråklundshöjden. Hittade just inga Blåbär, så gav mig iväg på upptäcktsfärd istället. Jag hittade däremot en Kantarellstig. Helt enkelt en stig där det satt massor av Kantareller. Inte bara på ett ställe utan på flera. Kan tänka mig att det bara är djur som går där, så de sitter snällt och väntar på oss till nästa gång jag går där. 

Idag ska vi ha lite kalas för Lina. Sen ska vi börja planera för kommande campingvecka. Blir några dagar till i husvagn. Får se vart det bör av. Vädret får kanske styra lite. Micke hittade en runda igår som jag mer än gärna skulle kunna tänka mig. Den innefattar både Sveriges geografiska mittpunkt och Sveriges högst belägna landsväg. Då kanske man kan klämma Sveriges högsta vattenfall på hemvägen också. Eller också drar vi iväg några dagar med småkusinerna. Det skulle barnen gilla. Bara det är en lugn camping utan hålligång är vi nog nöjda. 

Toppen av Kråklundshöjden

Igår slog trötthet och yrsel till med kraft efter jobbet. Till sluta fanns ingen annan utväg än att snöra på vandringsbootsen och gå ut i skogen. Gick lite på måfå. Såg en intressant plats och vek av åt det hållet. Så höll jag på i över en timma. Vad fick jag se? Jo flera nya stigar och platser jag aldrig satt min fot på innan. Säkerligen ställen där ingen mänsklig fot varit på länge. Just det är det jag gillar som bäst med att vi bor där vi bor. Jag kan med lätthet förflytta mig till skogen, ströva i timmar och aldrig stöta på en enda människa.

Blåbärsriset lyser ljust av grönt och man kan bara föreställa sig hur vackert det skulle vara om ljungen stod i fullaste blom.

Aldrig förr har jag varit där. Blicken fastnade vid att berget såg ut att ta slut en bit bort. Där, på kanten av högplatån kunde man mellan träden se flera mil bort. I förgrunden skymtade höghusen inne i stan. Att det ska ta tretton år innan man hittar en så makalöst fin plats.

Jag vet att Thomas, som vi köpte huset av, sa att det var riktigt fint att gå upp på berget, för man såg så långt. Däremot började det växa upp träd, så sikten var inte lika vid längre. Igår förstod jag att det var just Kråklundshöjden han menade. Har varit uppe på Falbergshöjden många gånger, men inte sett det han beskrev. Om jag kommer återvända? Klart jag gör. Nästa gång får det bli med fika. Att fika i naturen är nog bland det härligaste man kan göra.

Där mellan träden skymtar, som små sockerbitar, höghusen på Gustavsgatan. Långt bort i fjärran möter Kilsbergen himlen. Tänk det en molnfri dag. Dessutom stod det som rök ut tallarna igår. ”Tallemaja kolar” är ett uttryck jag hört när jag var liten. Igår var det sannerligen sant. Stora pollenmoln lyfte från tallarna i brisen.

En stig mot öster blev en riktig lyckträff. Följde den nästan hela vägen till Kyrkvägen, innan jag vände om och tog reda på vart den ledde mot väster. Till min glädje hamnade jag vid Ängändan. En fin stig, som med lite andra stigars hjälp gör att jag kan få till en riktigt fin löprunda.

Efter dryga timman i skogen var tröttheten som bortblåst. Min omgivning är en gratis plats för rekreation. Lyllos mig! 😉

Frykenbaden

I fredags kväll gick jag, Malin, Lina och Stina en bit på en vandringsled som gick genom campingen. Den var runt två mil och följer Frykens strand norrut. Vi gick troligtvis bara någon kilometer, men det var riktigt fin vandring.

I lördags ville jag ut på mer äventyr. Jag hade laddat ner ett häfte som Kils kommun hade på sin hemsida. Där fanns flera leder markerade på kartor. Längst bak var en bild på en riktigt fin utsikt, bara 600 m promenad från en parkering.

Promenadstråket utgick från Frykenstugan. Ett område med grillplatser, utegym och spår/ledcentral. Slingan var extremt lätt att gå och utsikten som mötte oss på toppen av Frykstahöjden var magnifik.

Åter på campingen blev det bad för barnen och massor av vila. En toppenhelg fick vi med toppenväder. Till Fryken återvänder vi med all säkerhet en annan gång. Måste ju få utforska området från cykelsadeln också.

Genom cyklistens ögon

Det finns ett begrepp som heter selektiv varseblivning. Med det menas att om man har siktet inställt på något specifikt, så är det det man kommer observera.

Att du hela tiden är medveten om din omgivning beror på att hjärnan konstant arbetar med att analysera och bearbeta alla intryck som dina sinnen producerar, detta kallas för varseblivning. För att du sedan ska kunna uppmärksamma rätt saker väljer hjärnan ut det som är viktigt, detta kallas för selektiv varseblivning. (Google)

Just nu handlar min selektiva varseblivning om att jag hela tiden uppmärksammar stigar vart jag än beger mig. Åker vi bil någonstans håller jag oftast koll genom sidorutan, för det kan ju dyka upp ett intressant ställe att cykla på, en ny stig.

När jag var ute och gick igår fick jag syn på en tydlig stig på andra sidan diket. Nyfiket gick jag närmre och till slut stod jag där, på en ny stig och sökte av området. Hur är underlaget? Hur flyter stigen fram över rötter, stenar och mellan träd? Är det slätt, eller brant? Finns några synliga hinder och finns det i så fall en annan möjlig väg?

Alla stigar är inte så tydliga som den ovan. På Trailforks fick den namnet Tallstigen.
Stigen nedan fick namnet Vildsvinsstigen. Det är Vildsvin som trampat upp den och den leder rakt över en vildsvinsmatplats. Dessutom finns hinder som omkullblåsta träd, lite snår och en bäck.

Förhoppningsvis kommer kommer det bli fina MTB-stigar senare i sommar. Stigen nedan har lite längre tid på Trailforks. Den börjar bli riktigt fin. För ett par år sedan var den knappt framkomlig. Nu syns det att några har cyklat den. Jag själv cyklade den senast i mellandagarna. En rolig stig, speciellt om man kör den från toppen av Falbergshöjden och ner.

Det är nog det jag tycker är roligast med att cykla. Upptäckarglädjen, att hitta nya ställen att cykla på. Nya ställen för mig.

Vandring runt Gryten

Söndag och det bjöds på spontanvandring runt sjön Gryten utanför Degerfors. Jag brukar cykla förbi sjöns södra kant när jag kör långpass, men jag har aldrig gått lederna som finns där.

Lina ville inte med, men Emil drog vi med oss. Det brukar bli bra när han väl kommer ut. Då är han först på stigarna. Inget undantag den här gången. Han sa till och med en gång att det var roligt, fast han inte trodde att det skulle vara det.

Han passade på att fånga några Pokemons, men mesta tiden sprang han upp på stenar runtom stigen. Själv gick jag och njöt mesta tiden. Älskar att vara ute i naturen.

Vi hade med fika och satt med solen i ryggen och tittade ut över sjön. Vi stannade även för ett chokladstopp. Lite mutor måste man ju bära med sig. En chokladbit brukar vara populärt.

Den slingan vi gick, som heter Gryten runt, var 3,8 km. Från den, en bit från start och mål, går en längre slinga på ca 5 km. Går man den missar man inte jättemycket av den fina biten runt själva sjön. Den får vi gå en annan gång.

Leden skulle vara markerad, men det var nog många år sedan. Det gick fint ändå. Flera andra avstickare finns också. Trollstigen är en sådan som vi också får ta en annan dag.