Vintertid

Jag förstår nog inte riktigt grejen med vintertid och sommartid. Det blir bara mörkt på kvällen när vi ställer tillbaka klockan i oktober. Nog för att det är ”normal”tid, men varför kan det inte få vara sommartid hela året. Nu kommer vi leva i ett vakuum fram tills ljuset återvänder någon gång i februari. Då menar jag att det är ljust när man slutar jobbet och någon timma till.

Igår var vi inte ute mycket. Lina har blivit förkyld, men vi kom ändå ut på en liten kort promenad på förmiddagen. Hon ville ut sa hon. Trots feber och allt. Frisk luft har ju aldrig skadat, så vi gick lite i solen. Sen sov hon tre timmar mitt på dagen. Missade som synd var första Innebandymatchen för säsongen. Laget van med 12 mot 5, så det hade varit kul att få vara där och titta och heja.

Micke fixade en del i köket och jag passade på att plugga lite. Städade i skafferiet och pysslade med lite annat.

På eftermiddagen kände jag att jag ville ut och röra mig lite. Jag har också någon förkylning i kroppen. Känner mig lite seg och orkeslös och det kliar i halsen. Någon ansträngande träning blev det alltså inte. Även om det egentligen var det jag ville. Lite intervaller i uppförsbacke hade inte varit helt fel direkt.

Jag valde att ta stavarna och tvingade med mig Emil ut i skogen. Micke ville också ut en sväng dessutom valde Sotis att följa med oss. Alltid lika kul när han väljer att komma med. Som när han valde att följa med oss ända till Paddtjärn en dag i februari 2016. Den här gången planerade jag dock ingen längre runda. Jag ville bara gå och se om det gick att klättra upp på ett berg jag länge funderat över.

Från stigen ser man inte mycket av berget, men när vi kom närmre såg det rätt lätt ut att bestiga. Vi valde lite olika vägar upp.

Väl uppe visade det sig att det var en rätt stor platå. Jag hade trott att det var ett berg, med topp och så stup åt flera håll. Det var rätt platt och sluttande ner mot Kyrkvägen. Där finns flera ställen man kan slå sig ner en vacker dag med fikaryggsäcken. Får bli en utesöndag framöver. Går säkerligen att hitta ett lämpligt ställe att göra upp en brasa också.

För några år sedan fanns det säkert en fin utsikt mot öster. Mellan träden skymtar man horisonten på andra sidan Karlskoga där Kilsbergen tar vid.

Delar av platån. Vi gick ner nästan på samma ställe som vi gick upp. En annan dag ska jag se hur långt man kommer uppe på den här platån. Såg dessutom väldigt cykelvänligt ut. Tål att utforskas närmre. Bara man hittar en lämplig väg upp och ner. De vägarna vi gick är inte anpassade för cykel.

Mörkade ner en av bilderna så pass att månen framträdde. Vinterkvällarna börjar göra sig påminda. Det dröjer inte förrän det är mörkt både när jag åker till som från jobbet.

Spontanlunch på Furhöjden

Ibland blir det spontana aktiviteter. Hade inte tänkt någon utesöndag, då vi hade fullt upp med köksrenovering. Micke tyckte ändå vi kunde äta lunch ute någonstans.

Lina ville inte med, så henne skjutsade jag till stallet i Högeberg och en kompis som var där för att rida. Lina har bara ridit någon gång tidigare och såg fram emot att få följa med dem ut i skogen. Jag följde med in i stallet och passade på att hälsa på hästen eller snarare ponnyn. Ungefär lika hög som min älskade Paulina var. Lika go såg han ut att vara också. Kan ibland sakna allt som har med hästar och ridning att göra.

Lina kom dock på att hon och jag kunde åka iväg och rida Islandshäst någon gång. Den tanken har slagit mig förr, men det har aldrig blivit av. Nu har jag ju någon att göra det med, så kanske till sommaren.

Jag lämnade av Lina och åkte för att handla korv. Passade bra med korv till lunch för nu var det dags för mig att testa att äta lök.

Paddtjärn blev Furhöjden

Hade planen på att ta bilen till Paddtjärn, men när vi kom dit var grillplatsen upptagen. Det är så liten grillplats att det inte kändes ok att tränga oss på. Annars är ju skogen till för alla, men det fanns alternativ. Körde vidare till vändplanen nedanför Furhöjden. Där har jag aldrig sett någon elda förut, men det finns i alla fall en eldstad.

Vi fick gå en bit, på jättefin Lunedsled, innan vi var framme. Jag har aldrig gått upp på berget från det hållet, men cyklat ett par gånger.

Framme på berget gjorde vi upp eld och njöt av utsikten. Hade glömt sittlappar, så det blev lite kyligt att sitta på bänkarna.

Långt bort ser man Alkvettern.

Testade iPhones panorama funktion.

Vår lilla buffé. Emil ville inte ha korv, men vi hade en hamburgare kvar sedan fredagen, så den värmde vi i folie.

Jag åt korv i fralla som jag bakade i fredags. Fungerade lika bra som korvbröd som den gjort som hamburgerbröd.

Mätta ock trötta återvände vi hem till mer målning av kök. Alltid skönt att komma ut i naturen en stund, även om det inte handlar om att gå flera kilometer.

STF-slingan Rönningshyttan

Igår var det söndag och vi passade på att åka på utflykt på eftermiddagen. Det skulle bli en kort tur vid Rönningshyttan ett par mil söder om Karlskoga. Vi har varit där och fikat någon gång, men vi har aldrig gått på stigarna i området.

Vi parkerade bilen vid sjön Ölen och gick upp mot hyttområdet.

Vi valde att gå STF-slingan på 1,6 km. Gjorde en liten avstickare i västra änden för att kolla potentiella utflyktsmål. STF-slingan leder utmed en bäck, först uppströms och sedan nedströms på andra sidan. Det är fin natur, med en skog som inte rörts på många sekel. Slingan löper inte genom naturreservat, men den är en del av Fasaskogen.

Vi gick en stund och sen stannade vi och fikade. Det finns tre ställen att rasta på utmed slingan. Vi stannade vid Engströms Kolbotten. Där är skogen inte lika tät, men det finns ett par stora granar som stått där flera hundra år.

Vid östra änden av slingan kan man antingen fortsätta på STF-slingan, eller vika av österut mot Gällberget. Det går att parkera bilen här, vilket vi kommer göra en annan gång. Då ska vi gå till Gällberget och slingan mot sjön Gällen.

Trots att regnet hängde i luften under hela turen klarade vi oss från det. Vinden från söder värmde lite och vi fick en härlig stund i skogen.

Jag passade även på att filma lite som jag sedan klippte ihop till mitt livs första Vlogg. Kvalitén på filmen är dock rätt dålig. Min telefon är inte den allra bästa att filma med om man säger så.

Plogging, en ny trend?

Jag hade aldrig hört talas om det förrän för bara ett par veckor sedan. Maria på mitt jobb undrade om jag höll på med Plogging också. Vad? Undrade jag. Hon talade om att det var skräpplockning ihop med löpning. Det fångade genast mitt intresse. Jag gillar ju motion och dessutom är jag rätt miljömedveten. När jag är ute och rör mig i naturen stör jag mig rätt mycket på allt skräp jag stöter på.

Bra under cykelturen igår såg jag bland annat ölburkar och festisförpackningar som låg slängda i skogen bredvid leden. Jag anser det vara rätt dålig stil att låta sitt barn slänga skräpet rakt ut i naturen. Jag tycker att jag som vuxen har ett ansvar att visa mitt barn att skräpet som vi tar med oss ut, följer med tillbaka hem. Så tillvida det inte finns lämpligt ställe att göra sig av med skräpet på turen, vilket är en soptunna. Att elda upp förpackningarna är inget alternativ.

Kvällspromenad med klirr i kassan

På seneftermiddagen idag tog vi en liten promenad. Gick genom skogen och till Kyrkvägen som jag brukar cykla på. Det blir en lagom runda på drygt fyra kilometer. När jag fick se en aluminiumburk i diket utbrast jag att vi ju kunde köra Plogging. Egentligen är det ju löpning det handlar om, men de kan ju inte skada att man utför det på promenad heller.

Eftersom vi inte hade något lämpligt att plocka med skräpet i fick det räcka med att jag tog med aluminiumburken. Hittade sedan en halv PET-flaska och ytterligare två pantburkar. Promenaden för oss betydde med andra ord en liten vinst på hela fem kronor.

Nästa gång jag går promenad får jag kanske ta med mig en påse istället. Så gå det ju att ta lite skräp åt gången.

Åsjöleden gör comeback

img_1292

En led som fallit i glömska

För drygt ett år sedan berättade jag om en bortglömd led. Det är Åsjöleden som sträcker sig från Lunedet norr om Karlskoga till Storfors. Jag hittade den av en slump på en blogg jag lyckats hamna på.

Jag fick för mig att leta reda på leden för att se om den fanns i verkligheten. Det gjorde den, men den var bitvis dåligt utmärkt och motorcyklar hade förstört marken med djupa spår. Tanken den gången var att jag aldrig mer skulle kunna tänka mig cykla den.

Fick se, via intranätet på jobbet, att Åsjöleden skulle återinvigas. Har haft koll på att Storfors kommun har rustat sin del av leden, men trodde ärligt talat inte att Karlskoga hade samma ambition. Det glädjer mig att även de har restaurerat sin del av leden. Ska försöka ta mig till den trakten snart och se om det går lättare att cykla där nu. Får bli en cliffhanger på den saken.

Mitt förra inlägg om Åsjöleden

Åsjöleden – Karta i PDF

 

Utesöndag i Lokadalen

Vi fortsätter så smått på temat att komma ut på söndagarna. Den här helgen fick Lina bestämma själv om hon ville med eller inte. Att jag gjorde Pinnbröddeg lockade och hon följde med frivilligt. Dessutom fick vi med Mickes föräldrar. Svärfar har arbetat hela sitt liv i skogen, så jag kan tänka mig att det finns en given förkärlek där till den samme.

Vi bestämde oss för att åka till Lokadalen och ett vindskydd som ligger vid Trösälven. Vi var där i augusti 2013 och cyklade. Då var vägen, en gammal länsväg, nästintill igenväxt med sly. Vi tog oss inte så långt den gången, utan vände tillbaka till ett vindskydd vi hade sett i början av vägen. Letade fram lite bilder från den gången, för något blogginlägg om det gjorde jag tydligen inte då.

DSC_0589DSC_0590DSC_0591DSC_0592

Inser att barnen har växt en hel del sedan då.

Micke hittade information på Länsstyrelsens sida om att Lokadalen numer är naturreservat. Det bildades redan 2005 men utökades 2015. När vi kom dit i söndags såg det helt annorlunda ut än det gjort 2013. Nu var det röjt längs den gamla länsvägen och en led var byggd. Leden ansluter till lederna vid Murstensdalen några kilometer österut. Där var vi och vandrade 6:e juni för några år sedan.

DSCN4710DSCN4709DSCN4712DSCN4713DSCN4708DSCN4707

Som synes på bilderna håller de som bäst med att iordningställa lederna. Det är lite trampat, men det syns ingen tydlig stig.

Söderut går leden på vägen. Jag gick en bit för att försöka få så bra bild som möjligt på vindskyddet. Som synd var hade solen gått bakom trädtopparna västerut. Brasan värmde ändå rätt skönt.

Vi kunde ta bilarna ända fram till ett vindskydd som ligger 300 m från parkeringen. Trodde det skulle vara längre, för vi cyklade en bit förra gången.

DSCN4717DSCN4718DSCN4722DSCN4723DSCN4725DSCN4726DSCN4705

Barnen täljde och bakade pinnbröd. Jag njöt över att vara ute i naturen och elda brasa. Nöjd att jag hittat en vandringsled till som inte ligger alltför avlägset. Det är dags att beta av några snart. Dock börjar älgjakten här i söder om ett par veckor, så då får vi se vart vi vågar oss ut.

Leden som går mot Murstensdalen ser dessutom riktigt cykelvänlig ut. Så det kanske blir cykling i Lokadalen nästa gång vi åker dit.

Helgen ur mobilen

Jag summerar en helt ok helg. Vi är nu mitt emellan september och oktober. Veckorna bara flyger förbi och helgen likaså. Den här helgen har varit full av må-bra saker. Lite blandad kompott.

Har inte tränat en enda minut. Kände av halsen i fredags och i lördags vaknade jag med halsont. Inte så konstigt eftersom barnen varit sjuka under veckan.

Startade helgen med en timmes promenad i skogen. Håller på att ta fram en stig som jag tror kommer bli en perfekt MTB-stig. Den lovar gott i alla fall. Planerade lite stigsträckning, men gick fel ett par gånger. Blir lätt så när man går från olika håll. Dock är det bra att se sträckan ur båda riktningarna. En optimal stig ska gå att cykla åt båda håll, i min mening.

I samma stund som skogen sprakar i alla höstens färger, så står dikesrenen i blom. Nästan så man kan tro det är midsommar snart.

Lördagen ägnade vi åt att möblera om och röja i Emils rum. För mycket möbler och saker på liten yta skapar mest oreda.

På kvällen tog jag och Lina en lugn promenad via Hedfallet och upp mot byn. Lite synd att ett hus med så mycket potential står där och förfaller. Hedfallet är tydligen ett gammalt klubbhus för Linnebäcks idrottsförening.

Jag har tidigare sett markeringar i skogen som visar att det gått motionsspår här, men inte vetat exakt vart de utgått från. Skulle vilja ha en karta på exakt vart de gått. Ska fråga någon av mina äldre grannar om de vet.

Söndagen passade jag på att baka muffins. Älskar chokladmuffins och trots att dietisten avrådde mig från att äta socker, så ansåg jag att nu får det räcka ett tag. Har gett avkall på rätt mycket en period på grund av kostbehandling, så något måste jag unna mig. Åt några godisbitar i lördags och de verkade varken göra från eller till.

Muffinsen fick följa med på söndagsävenyr. Vi ville ut i skogen en stund på eftermiddagen, men ville åka någonstans så vi inte behövde gå. Eftersom barnen varit förkylda ansåg vi att det var bäst så. Tog sikte på Lokadalen, där vi varit och cyklat för några år sedan. Vi visste att det skulle finnas vindskydd, men vi kom inte ihåg hur långt vi kunde komma med bilen.

Visade sig att vi kom ända fram till vindskyddet. Kommer ett längre inlägg om just detta senare i veckan.

Målet den här gången var inte korvgrillning, utan pinnbrödsbak. Jag passade på att fota massor till kommande blogginlägg och gå lite i omgivningen.

Hittade lite svamp i skogen som svärföräldrarna fick med sig hem. Till Mickes söndagspizza hämtade jag svamp i vår skog hemma. Det är nog femte eller sjätte söndagen på rad som vi äter hemgjord pizza. Smidigt och gott.

Angsjön runt – utesöndag

Efter en lördag som innebar mest innesittande för barnen, bestämde vi lite hastigt på söndag morgon att vi skulle gå Angsjöleden. Leden går runt Angsjön öster om Karlskoga och är i runda slängar åtta kilometer lång. Trots vild protest från barnen packade vi och åkte iväg. Att vistas i naturen är inget de uppskattar mest av allt.

Regnet hängde nästan i luften, men det var inte speciellt kallt. Ingen av oss frös och det är ju huvudsaken. Vi hade tätt på fötterna, men det hade faktiskt gått att gå i träningsskor. Där det var lite blött är det spångar att gå på.

Jag har aldrig gått runt Angsjön förut, men Micke har det när han gick i skolan. Däremot har vi vid flera tillfällen varit vid Lysingen och fiskat och grillat. Det går bilväg runt hela Angsjön och korta bitar går leden på den.

Naturen är väldigt omväxlande. En blandning av urskog, lövskog, myr och kalhygge.

På ett par ställen är det relativt kraftig stigning och terrängen är mer oframkomlig. Oftast ser jag stigen ur ett cykelperspektiv. Angsjöleden är med på Trailforks och den är där markerad i svart. Stora delar är den helt ok ur ett cykelperspektiv och det skulle definitivt gå att cykla runt sjön. Korta bitar får man gå.

När vi gått ca två kilometer var vi framme vid sjön Lysingen. En husvagn stod uppställd på parkeringen och camparna hade nog haft en mysig natt i skogen. Att fricampa har sin charm det också.

Vi gjorde upp eld och grillade korv. Barnen passade på att tälja lite när vi ändå vilade. Stoppet tog en timma ungefär och vi var mätta när vi gick vidare.

När fyra kilometer återstod kom lite godis fram. Det är alltid bra att ha med lite extra energi på vandringsturer. Detta oberoende av hur långa de är. En liten uppmuntran för det slit man gör. Det vi hade för lite av var vatten. En påminnelse till nästa gång får bli att ta med mer vatten.

Vi hade trott att leden skulle gå närmre sjön, men det var bara vid ett par tillfällen vi gick så nära att vi såg den. Nog för att det är fint med skog, men leden i helhet har mer att önska gällande vyerna. De gången vi kom upp på höjderna, såg vi ändå inte särskilt långt.

Sista stoppet blev ett snabbt stopp vid Tolbäckens utlopp. Här finns det andra av ledens två rastställen. Ett fint vindskydd med eldstad. Det var inte någon som var särskilt hungrig, så vi gick vidare efter bara några minuter.

Såg en hel del cykelspår längs leden.

Turen i helhet tog fyra timmar. Det var trötta och mer eller mindre nöjda familjemedlemmar som åkte hem efteråt. Egentligen ska man nog ta fler stopp efter vägen. Det blev segt för kroppen mot slutet, speciellt för otränade barnben. Leden bjuder ändå på en bra rundslinga. Lagom lätta att gå för de flesta och relativt torrt underlag.

Utesöndag vid Gryten

I söndags bar det av mot Degerfors och sjön Gryten. Det är andra gången i år som vi åker dit. Den här gången var hela familjen med, dessutom en av Linas kompisar.

Trots mycket regn senaste tiden gick det rätt bra att ta sig fram. Barnen hade löparskor och de blev inte blöta. Den här gången valde vi att gå åt andra hållet mot förra gången. Jag hade packat ryggsäck med fika och Kexchoklad. Lite mutor till barnen är alltid bra, eller kanske belöningar. Att belöna låter ju trevligare än att muta.

Vi hattade en fin fikaplats på ett ber rakt över sjön mot parkeringen. Då hade vi gått drygt halva vägen. Totalt blev den fyra kilometers vandring. Perfekt för en eftermiddag. Kexchokladen åts upp vid ett vindskydd när vi nästan var tillbaka vid bilen.

Sinaispåret, ett familje-MTB-äventyr

Igår var planen att hela familjen skulle på äventyr. Utesöndag helt enkelt. Barnen sitter på tok för mycket framför datorer och surfplattor.

Vi valde mellan två ställen. Råbäck i Degerfors och Villingsbers motionsslingor. Villingsberg var det vi till slut valde och planen var att köra Sinaispåret på ca 8 km.

När vi kom fram möttes vi av en orkester som marscherade på vägen. Jag kunde inte annat än skratta. Det var inte riktigt det jag förväntade mig att stöta på där i skogen. Nog för att Villingsberg är övningsområde för militären, men ändå. Antar att de övade inför någonting.

Vi lastade av cyklarna och drog ut i spåret. Jag, som trott att det skulle vara motionsspår liknande barkbana, blev glatt överraskad av underlaget. Det varierade mellan bark, gräs (ängsmark typ), grus, skogsväg, stig och rötter. Lite stenigt här och var och någon enstaka bro samt en lång spång. Lagom brant uppför och lagom brant utför. Perfekt för vår familj. Dessutom ett spår som jag med lätthet skulle vilja åka för hårdare träning.

Vid 3 km stannade vi och fikade. Fika är ett måste när man är ute på familjeäventyr. Det är ju lite det som är grejen, en fika i gröngräset omringad av hallonsnår. Godare hallon var förresten länge sedan jag åt.

Vid 4 km kom första och enda rejäla hindret. Hoppas det beror på allt regn som kommit nu en period. Långt ute i vattnet såg vi en bro som gick över en bäck. Nu var funderingen bara hur vi skulle ta oss över. Vi ville ju inte vända. Jag gick lite närmre och fick se en planka som låg en bit nedanför vattenytan. Den drog jag loss från lite gräs och lade som spång fram till bron. Micke hittade en till som vi kunde lägga på andra sidan.

En och en rullade vi upp cyklarna på bron och sen fick barnen gå dit. När vi alla var uppe på bron kändes det som den skulle sjunka. Det var nog bara en känsla, men vi skyndade i alla fall av den. Innan barnen var av passade jag på att ta en bild.

Lina konstaterade att det var kul med lite spänning på vår tur. Att det inte flöt felfritt. Jag tyckte det var lite synd, för jag skulle så gärna vilja cykla där obehindrat någon gång utan barn. Åker jag dit snart igen och det fortfarande är blött, ska jag ta reda på varför vattnet inte rinner bort. Kanske är något jättesimpelt fel.

Efter 8 km var vi åter vid bilen. Lastade väl nedsmutsade cyklar och gav oss av hemåt. Jag tror inte det var någon som tyckte turen var tråkig.