Karlstad XC

Karlstad XC

8 september, 2019 0 Av helenasahlqvist

Igår var det tävling igen. Straxt efter klockan nio på förmiddagen åkte vi mot Karlstad. Nummerlapp skulle hämtas ut före klockan halv elva, men jag ville inte vara för tidigt där. Blir så himla lång väntan och vädret var riktigt dåligt. 

Vi kom till Skutberget i god tid ändå och startkuvertet var uthämtat redan vid tio. Solen tittade fram mellan molnen, men de moln som var var riktigt mörka. 45 min innan start öppnade sig himlen totalt. Det fullkomligt vräkte ner vatten. Kollade av Regnradar och hoppades att det var sista skuren för dagen. Prognosen lovade dessutom bättre väder från elvatiden. 

När skuren avtog gjorde jag mig redo för start. Nålade nummerlapp på ryggen, satte fast chip på hjälmen och nummerlapp på styret. Vid tjugo över elva gick jag mot startfållan. Då var det tio minuter kvar till start. Kom till fållan och det var fullt med cyklister. Hamnade för långt bak, men försökte hitta en position en bit fram. Hamnade ändå i den sista kvarten av starfältet. På tok för långt bak för att ha en chans om någon framstående placering. Givetvis ville jag upp på pallen, men med ca 50 startande damer var målet reviderat till topp tio. 

Man kunde tävla på tre olika sträckningar, där en ny loop väntade efter den tidigare. Jag skulle åka kort, vilket betydde att jag bara skulle köra loop 1, sen väntade loop 2 och 3 för de som skulle åka de längre sträckningarna. Alla som skulle åka korta hade röda nummerlappar. Resterande hade grön och blå. Damernas korta började dessutom på 20, så det var lätt att se vart alla hörde hemma. Jag hade fått nummer 2019. 

Starten gick och det tog ett tag innan jag kom fram till där tidmätningen började. Starten gick lugnt, det går inte att göra så mycket åt positionerna där. In på första stigpartiet började cyklisterna runt mig få problem. Det var riktigt lerig och halt efter regnet, men för mig funkade det bra. Försökte åka vid sidan av spåret, då det var mindre lerigt och så kunde jag gå om cyklister. Efter leran väntade en ny sträckning, först lite grusväg, där farten skruvas upp och sen en kom en sandig stig som sinkade farten. På stig gick det alltför sakta. Där märktes det att jag kommit för långt bak i starten. Dock fick jag ligga och samla krafter till senare. 

Banan går i så himla härlig terräng. Det är sand och grusåsar, bara några meter höga och massor av tallar. Jag försökte ta mig förbi där det var dubbla spår och samla krafte där det var enkelspår. Rytmen blev dock inte så bra. Efter åsområdet väntar lite sämre terräng och massor av grusväg. Nu är det inte fin slät väg vi talar om. Vägarna är pepprade med vattenpölar. Stora pölar som är för bökiga att köra runt. Det var bara att dra rakt igenom dom. Det resulterade i att cykeln blev helt lerig och bromsarna skrapade en bra stund. 

Jag försökte hänga på ryggar när det kom någon lämplig på omkörning. Hängde på en stund, men tappade ibland. Sista milen höll jag ryggen på en tjej som kommit ikapp. Hon skulle åka fler loppet och var inget hot för mig. Jag hade passerat massor av tjejer med röda lappar, men inte blivit passerad av någon tjej förutom den jag tog rygg på. Jag hade ingen aning om hur jag låg till. Fältet var så utdraget, så om det fanns några framför och hur långt framför var omöjligt att veta. 

När vi var tillbaka vid Skulberget friluftsområde gick jag förbi tjejen vars rygg jag hållit senaste milen. Nu var det bara någon kilometer kvar och jag satte upp tempot lite. När vi gick in mot mål och varvning passerade en man som tackade för hjälpen. Han hade troligtvis legat på mittbhjul en stund. Det är en stor skillnad att ligga före och efter. Man behöver inte jobba mycket alls om man har draghjälp. 

Jag gick i mål som femte tjej. Marginalen i år var mindre än förra året och jag tror det blev max sju minuter upp till första plats. Jag är ändå himla nöjd med min placering. Startfältet var stort, blev utdraget, det var blött och vatten överallt. Det var ändå himla kul att tävla.