Carpe diem eller Captis vita

Ibland behöver man komma bort från vardagen för en stund. Fånga dagen och njuta ett par timmar. Det gjorde jag i lördags, jag fångade verkligen dagen…

Egentligen var tanken med helgen att cykla på söndagen. Lina var kallad till match i Molkom, men var febrig på fredagkvällen, så vi fick ställa in. Hon var ändå pigg på lördagen, så match hade kanske funkat.

Jag hade Messengerkontakt med Jessica på lördag morgon och undrade om hon hade lust att cykla under dagen. Det hade hon och jag tog bilen till Bråten så vi kunde utgå därifrån. Jag har inte cyklat så mycket i det området. Det är rätt så lång transportsträcka hemifrån, så det blir inte riktigt av.

Vi hade planen att cykla delar av Kjells Tur. Den delen som går från Granbergsdal ner mot Utterbäck och tillbaka mot Granbergsdal.
Vi funderade lite över hur vi skulle ta oss mot Granbergsdal från Bråten. Tog ett snabbt beslut att vi ville undvika landsvägen och tog sikte mot Båsbergen. I första uppförsbacken var jag helt slut. Vet inte vad som hänt med kroppen, men en förkylning kanske ligger på lut. Sen har jag väldigt lång startsträcka. Det blir inte lätt att cykla förrän jag är helt uppvärmd, det brukar ta några kilometer i hög ansträngning.

Vi fortsatte klättrandet och nådde snart toppen av höjderna. Stigen slingrar sig fint mellan träden och det gnistrade om frosten i förmiddagssolen. På vattenpölarna låg endast en tunn ishinna och det frös i klossarna under skorna. Det var riktigt svårt att få fast skorna i pedalerna, men vi kämpade tappert vidare. Stannade och fotade flera gånger och konstaterade att det inte skulle bli ett hårt träningspass.


Däcken fylldes av snö och is, marken var hård och greppet riktigt dåligt. Vi fick gå i backarna, men vad gör väl det. Fokus med turen var att komma ut och bara njuta av cykling.

När vi kom ut på kalhygget där milspåret delar sig, var marken täckt av snö. Stigen var vit och ingen hade cyklat där före oss. Solen strålade från en klarblå himmel och vi njöt av att åter se ett ljus i novembermörkret.


Vi lämnade det snötäckta kalhygget bakom oss och ökade farten nedför berget mot Granbergsdal. Lite läskigare är det att cykla på frosthårda stigar. Det greppar inte som när det är mjukt och det kan finnas isfläckar men inte ser.

Väl i Granbergsdal hade tiden rusat iväg. Vi tog en stig på Kjells tur och kom fram nära Karåsen. Där fick vi tyvärr ta landsvägen tillbaka till stan, våra timmar var helt enkelt slut. Det var dags att ta tag i andra saker den dagen.

Bar ändå med mig känslan av sol och gnistrande snö hela helgen. En helg som slutade på allra bästa sätt, men det får jag återkomma om vid ett senare tillfälle. För vår cykelframtid ser lika ljus ut som cyklingen var i lördags…