Envis!

Jag har en av de bästa egenskaper man kan ha. Så länge man håller sig till rätt sida om sina begränsningar och har lite förstånd vad gäller rimlighet.

Jag är fruktansvärt envis. Om jag tror/är rätt säker på att något fungerar, så ger jag mig inte förrän jag bevisat för mig själv att det fungerar. Sen behöver jag inte ha rätt i alla lägen, det är ingen tävling om vem som kan hävda sig längst. Inser jag att det blir fel, så erkänner jag det utan omsvep.

I torsdags var det upp till bevis. Jag fick sätta min envishet på prov och även mina tekniska färdigheter vad gäller att cykla i extremt motlut, med stup på vänster sida. Alltså, om man faller åt vänster, så finns inget fotfäste alls. Kul tanke? Nej egentligen inte. Gäller att hålla fokus åt höger, där det i alla fall fanns någon meter tillgodo att sätta fötterna på.

Micke följde med mig till Lunedsleden och stigningen innan Furhöjden. Han hade varit där i på tisdagen och lyckades på andra försöket. Han visade hur han tog sig upp och jag inspekterade först till fots. Hällen var lite fuktig, men inte hal, så jag gav det ett försök.

Första försöket resulterade i ett blåmärke och skrapsår på höger smalben. Var tvungen att sätta ner foten innan jag kommit halvvägs. Kom med för lite fart helt enkelt. Nästa försök hamnade jag för långt åt höger och fick hjälp av en tall för att inte ramla i backen. Det bjöd även det på något blåmärke. Att cykla ger av någon märklig anledning blåmärken på de mest konstiga ställena.

Sa till mig själv att ”man behöver ju faktiskt inte kunna allt”, vände ner och tog sats en sista gång. Då kom jag upp, med hornen väl utväxta ur pannan. Micke undrade om jag skulle försöka en gång till och han filmade. Självklart ville jag det. Ville ju så gärna dela med mig av min lycka och visa att det inte är omöjligt. Svårt, ja, men inte omöjligt.


Vi cyklade vidare och tog en uppförsbacke till. Den har jag klarat tidigare en gång, men det finns fler vägar att gå, så ville testa dem med. Fick till det till slut och vi drog vidare för att vända en bit längre bort. Försökte mig på hällen på hemvägen med, men då hade jag inte tillräckligt med kraft i benen.

Nu vet jag i alla fall att det går. Känslan när man klarar något nästintill omöjligt är ju dessutom hur härlig som helst.

I höst ska jag testa fler gränser, det får bli mitt fokus, nu när mörkret börjar komma och tiden för dagsljuscykling bli mindre och mindre.