Sinaispåret, ett familje-MTB-äventyr

Igår var planen att hela familjen skulle på äventyr. Utesöndag helt enkelt. Barnen sitter på tok för mycket framför datorer och surfplattor.

Vi valde mellan två ställen. Råbäck i Degerfors och Villingsbers motionsslingor. Villingsberg var det vi till slut valde och planen var att köra Sinaispåret på ca 8 km.

När vi kom fram möttes vi av en orkester som marscherade på vägen. Jag kunde inte annat än skratta. Det var inte riktigt det jag förväntade mig att stöta på där i skogen. Nog för att Villingsberg är övningsområde för militären, men ändå. Antar att de övade inför någonting.

Vi lastade av cyklarna och drog ut i spåret. Jag, som trott att det skulle vara motionsspår liknande barkbana, blev glatt överraskad av underlaget. Det varierade mellan bark, gräs (ängsmark typ), grus, skogsväg, stig och rötter. Lite stenigt här och var och någon enstaka bro samt en lång spång. Lagom brant uppför och lagom brant utför. Perfekt för vår familj. Dessutom ett spår som jag med lätthet skulle vilja åka för hårdare träning.

Vid 3 km stannade vi och fikade. Fika är ett måste när man är ute på familjeäventyr. Det är ju lite det som är grejen, en fika i gröngräset omringad av hallonsnår. Godare hallon var förresten länge sedan jag åt.

Vid 4 km kom första och enda rejäla hindret. Hoppas det beror på allt regn som kommit nu en period. Långt ute i vattnet såg vi en bro som gick över en bäck. Nu var funderingen bara hur vi skulle ta oss över. Vi ville ju inte vända. Jag gick lite närmre och fick se en planka som låg en bit nedanför vattenytan. Den drog jag loss från lite gräs och lade som spång fram till bron. Micke hittade en till som vi kunde lägga på andra sidan.

En och en rullade vi upp cyklarna på bron och sen fick barnen gå dit. När vi alla var uppe på bron kändes det som den skulle sjunka. Det var nog bara en känsla, men vi skyndade i alla fall av den. Innan barnen var av passade jag på att ta en bild.

Lina konstaterade att det var kul med lite spänning på vår tur. Att det inte flöt felfritt. Jag tyckte det var lite synd, för jag skulle så gärna vilja cykla där obehindrat någon gång utan barn. Åker jag dit snart igen och det fortfarande är blött, ska jag ta reda på varför vattnet inte rinner bort. Kanske är något jättesimpelt fel.

Efter 8 km var vi åter vid bilen. Lastade väl nedsmutsade cyklar och gav oss av hemåt. Jag tror inte det var någon som tyckte turen var tråkig.