Cykelvasan 90 2016

20 augusti, 2016 Av Av helenasahlqvist

Jag vaknade tidigt på morgonen. Nervositeten var helt borta vilket kändes riktigt skönt. Jag åt frukost direkt för jag tänkte hinna med en andra frukost innan jag skulle cykla. 

Min starttiden var 9:45, så redan vid åtta åkte vi från campingen. Velade mycket vad gällde kläder för det var bara runt tio grader ute. Däremot strålade solen och värmde så himla skönt. Hade en t-shirt under cykeltröjan och beslutade mig för att köra i korta cykelbyxor. Då kvarstod bara frågan korta eller långa ärmar? 

Fick stå en stund i kö mellan Transtrand och Berga by. I god tid var vi ändå på plats vid starten. Väntade på parkeringen för jag kände inget behov av att ta en bra plats i startfållan. Min plan var att gå ut sist i startgruppen och köra i min takt. Låta bakomvarande passera så gott det gick. 

Starten närmade sig och jag försökte njuta. Det är ju ett så stort arrangemang man är en del av. Jag har drömt om att en dag åka Vasaloppet sedan jag var liten. Nu blev den drömmen på ett sätt sann. Även om skidorna var bytta mot en cykel, så är ju ändå allting runt omkring Vasaloppet med stort V. 

Startgruppen före min åkte iväg och vi fick gå fram till startlinjen. Vi fick ett lycka till från speakern och så var loppet igång. Gick i sakta mak de första svängarna upp på berget. Familjen stod en bit upp i backen och vinkade och hejade. Jag fokuserade på att inte kroka i någon. Höll samma takt som de runtomkring en bra stund, men tyckte att det gick lite väl sakta. Funderade några extra gånger och gick ut i vänsterspår och ökade farten rätt bra. 

Hittade ett tempo som var lagom för mig och försökte hålla det. Passade på att öka lite när framförvarande gick ut och cyklade om och höll ryggen en bra stund. Fem över tio, samtidigt som svägerskan Annika, startade kom de första i startled 21 och körde förbi. Det bara ven i luften och de var borta lika snabbt som de dykt upp. 

Första kontrollen/depån Smågan rullade jag bara rakt igenom. Vätska hade jag kvar så det skulle räcka till nästa kontroll. Nu blev det mer blandad terräng. Från att ha gått mestadels uppåt blev det fina nedförsbackar, men också några uppförsbackar. En bit innan Mångsbodarna var det en ny sträckning och underlaget i början var kanon. Mot slutet blev det lite sämre, men när vi kom ut på en större grusväg kunde jag trampa på igen. Sista biten in mot kontrollen var det asfalt. 

I Mångsbodarna hade jag planerat in ett stopp. Tog lite vatten och pös ur lite luft. Nu skulle det bli mer busigt underlag och framförallt några tuffare utförsbackar, så jag ville ha bra fäste. Hittade inget ställe att fylla flaskorna, men hade kvar så det skulle räcka till nästa kontroll. Nu bar det av utför. Härliga backar, men en del knicksiga svängar. Halvvägs mot Risberg blev det mer småbackigt. Korta, men relativt branta backar och sista backen upp mot kontrollen var lång och med svag lutning. Den tog musten ur många såg jag. Här hade mycket publik samlats och satt i solen och mös. 

I Risberg väntade familjen. Jag stannade och pratade lite med dem. Micke sa att jag hade en planerad tid på runt fyra timmar. Då kände jag att jag var tvungen att ge mig iväg. Fyllde flaskan med sportdryck och fortsatte mot Evertsberg. Den sträckan kändes väldigt lång. Tyckte aldrig jag kom fram till kontrollen. Nu började det lugna sig lite med cyklister. Många som kört om från startgrupperna efter mig körde jag om istället. I backarna gick många och utmed spåret stod många och bytte punkterade slangar. Tänkte att det var skönt att jag bytt däck dagen innan och hoppades på att det skulle hålla punkteringarna borta. 

I Evertsberg blev det ett lite längre stopp. Passade på att gå på toa och ta av mig t-shirten jag hade på mig under cykeltröjan. Fyllde vattenflaskan och gav mig iväg. Nu visste jag att det skulle vara nedför länge. Det var nedför riktigt länge. På ett par ställen stod det till och med chikaner för att sänka farten. När jag passerat under Vasaloppsvägen tjoade det till runt mig. Där i skogen stod familjen och hejade. Så uppfriskande!

Nu väntade den omtalade Lundbäcksbacken. Jag hade åkt där i början på sommaren, men då började jag i Evertsberg så jag visste ju inte hur den skulle kännas med närmre sex mil i benen. Många gick, men jag kunde hålla cykeln rullande. Förvånad över att det fanns så mycket kraft kvar i benen. Det som sög värre var en sista uppförsbacke innan det vänder neråt mot Oxbergskontrollen. Åkte rakt igenom kontrollen eftersom jag fortfarande hade gott om vatten och sportdryck kvar. Kände inget behov av att kliva av cykeln heller. 

Efter Oxberg började ryggen göra sig påmind. Sakta kom ilningarna i svanken. Det påverkade inte jättemycket, men lite jobbigt var det. I Hökberg fick jag stanna. Tog en mugg sportdryck och vilade svanken ett par minuter. Alla funktionärerna är verkligen supertrevliga. Nästan så de är för trevliga när de vill att vi ska ha en så bra dag i spåret som möjligt. Jag vet inte hur måna ”bra jobbat” jag fick under resan, men de lyfter verkligen. 

Mot Eldris började det bli varmt. Nu kände jag att min Garminklocka tryckte runt armen, ryggen gjorde än ondare och jag försökte sträcka ut den så gott det gick mellan varven. Straxt efter Hökberg stod en ambulans i en av nedförsbackarna och lastade på någon som kört omkull. Det var ett avsnitt med väldigt stora gropar och jag anar att hen kommit fel i en grop och kört omkull. Lätt hänt när man har cyklister på alla sidor om sig. Det var ändock bra skyltat med stora banderoller där det står Olycksdrabbat avsnitt. De satt visserligen i de flesta brantare nedförsbackarna, men det är nog där de flesta olyckorna sker. 

I Eldris fick jag stanna för att lossa klockan lite. Sen var det bara att dra in mot mål. Mindre än milen kvar och det var bara att höja tempot. Vid fem kilometers skylten lade jag i den sista växeln jag hade kvar. Nu var det inget att spara på. Den tuffaste biten var över campingen i Mora. Efter 93 körda mil kommer man ut på knagglig och hård gräsmatta. Den var verkligen stenhård. Sista biten går på asfalt och jag trampade på utav bara den. När jag såg upploppet fick jag nästan tårar i ögonen. Vilken häftig känsla, att vara en del i Vasaloppet och att fullfölja. 

Familjen stod och skrek en bit innan mål och jag vinkade glatt till dem. Kom i mål på 4.25:17. Det var långt under mina förväntningar. Hade räknat med att det skulle ta över fem timmar för mig. Sjukt nöjd över tiden och sjukt glad när jag fick min medalj av en liten tjej i målet. 

Orkade inte annat än att leta reda på familjen. Fick en liten förpackning mjölk av en funktionär. Sen gick vi och väntade in Annika. Nästan precis tjugo minuter efter mig rullade hon in i mål. Vi hade hållit samma tempo hela loppet och jag slog henne med runt halv minuten. Ofattbart hur jämt det var. 


Efter dusch på campingen blev jag uppvaktad av familjen. Bästa tänkbara present fick jag. En stor låda Bummlingar. Lina var så stolt över sin mamma och sa det så många gånger. Det värmer verkligen. Att för en gångs skull känna att man gör något för dem på ett vis. Att visa att ingenting är omöjligt och att vi klarar ganska mycket.

Det var min Cykelvasa. Längtar redan till nästa år. Nu är det bara att träna, träna, träna. Förra året startade jag på noll, nu har jag ett års träning i bagaget.