Tid är inte samma sak som värde

Jag förstår liksom inte vitsen. Varför har det blivit någon annan människas rättighet att säga åt mig att det är jobbigt, för mig. Var på en intervju för ett tag sen som fick mig att må så dåligt, för att den jag pratade med tyckte att det måste vara hemskt jobbigt att arbeta, ha familj och studera. Samtidigt. Hur har det blivit denne persons rättighet att uttala sig om att jag måste ha det jobbigt? Det är inte första gången jag hört det, men när man sitter i den situationen och förväntar sig något helt annat, så blir det så påtagligt. Ingen ska tala om hur jag ska tycka. När blev det jobbigt att göra något som ger så mycket energi? Det som kostar energi är ju jobbet. Inte studierna, inte familjen, inte skidåkningen, inte campingen, inte naturen, inte trädgården eller mitt hem. Det är ju de sakerna som gör att man orkar gå till jobbet. Det är ju de sakerna som ger energi som tar en genom de timmarna man är fast på jobbet. Arbetet i sig är bara viktigt i den egenskap som gör att det ger mig pengar. Pengar för att göra allt som ger mig energi. Tänk om man kunde kombinera de båda. Jag vet bara inte hur. För en känsla jag inte kan skaka av mig är rädsla. Jag skulle inte våga ge mig ut i det okända och inte veta hur jag ska ta mig ut. Det är min bror bättre på än jag. Han vågar och han ser möjligheter. Det hör väl kanske till den manliga sidan av släkten Sahlqvist. Tre egen företagare och en pastor. Märklig kombo kanske, men det är sådana vi är. Vi tjejer är lite mer trygga. Har inte tänkt på det förut, men vi är nog kommunalanställda hela högen. Måste kolla upp det…

Nåja, nog med svammel. Ibland får vulkaner utbrott bara. En del större en del mindre…

// Helena