Tillbaka i skolan!

Ibland är det underligt hur saker och ting sker. Började jobba, som vanligt, idag. Hade lite uppgifter i morse, men de fixade jag snabbt och sen var det ganska lugnt. Gick och fikade som vanligt vid halv tio, var tillbaka på kontoret vid tio. Satt och fixade lite vid halv elva när förvaltningschefen kom in till mig och förklarade, lite besvärat kanske det lät, att jag ju inte har en fast punkt i korridoren. Tanken är att jag ska vara behjälplig där jag behövs som bäst. Så jag var införstådd med det. Ja, självklart var/är jag det. Så berättade han att de fått en plötslig sjukskrivning på en av skolorna. En skolassistent som är sjukskriven på än så länge obestämd tid. 

För att korta ned det lite så kan jag berätta att jag ca klockan elva knackade på porten på Skrantaskolan för att börja arbeta där. 

 

Så jag tog bara mina få saker jag hade och pallrade mig dit. Blev mer än välkomnad av flera supertrevliga tjejer. Däribland min fd chef. Jag har ingen aning om vad jag ska göra egentligen, men skolan är i behov av två heltid skolassistenter och just nu är de bara en. Tur att jag gillar när det händer saker och inte blir förskräckt om jag behöver flytta på mig. Mitt rum på förvaltningskontoret har jag kvar, men just nu är min arbetsplats Skranta. Ska bli riktigt intressant att se hur det är att arbeta på en skola.

 

Hade tänkt cykla nu på kvällen, men när jag slutade jobbet var jag hur trött som helst. Ansåg ändå att jag nog behövde köra ur kroppen en sväng för att rensa ur alla intryck från dagen. Hade sett ut en sträcka på Google maps som jag höll mig till. En jättebra tur som gick på grusväg mest hela tiden. Körde vänstervarv, så det var riktigt skönt att komma fram i Lämås en kort sväng där vägen var asfalterad. Riktigt kuperad väg annars, så mina vader och lår kommer vara döda imorgon. Flåset är det dock inget fel på, men styrkan i benen behöver skapas inför vintern. Fick gå uppför en riktigt lång brant backe. 

 



Det är nog allt jag orkar skriva idag. Ska ta mig ett par mackor och lite Oboy. Det är jag nog värd nu.

 

//Helena