@HelenasFritid

Såg rubriken för några veckor sedan när jag sökte igenom SVTplay efter intressanta dokumentärer. Fastnade för namnet på filmen och tänkte att den måste jag se någon dag. Förra måndagen passade det bra eftersom det inte fanns något bra att se på TV och jag ville slappa en stund i soffan.

Upplägget var intressant. Killen i filmen skulle göra det alla gör varje dag, äta 40 gram socker. Nu talar vi tillsatt socker. Inte socker som många anser att kolhydrater bidrar till. Visst det är en typ av socker det med, men nu talar vi rent tillsatt socker. Socker som inte har någon annan uppgift än att ge maten vi äter bättre smak eller konsistens.

Damon, som gjort filmen, äter i vanliga fall inget socker, så för honom blev det en stor omställning. Boven till allt ont heter Fruktos. En sockerart som det finns 50% av i ”vanligt” socker. Grejen med Fruktos är att vi inte kan tillgodogöra oss det som energi. Det görs om i levern till fett och sätter sig där fett brukar sätta sig.

Fruktos är en av de sockerarter jag ska hålla mig från just nu, när jag ska försöka få kontroll över min IBS. Därför är det konstigt att just ”vanligt” socker är med på den gröna listan. Alltså livsmedel med liten andel av de sockerarter jag inte ska äta.

Bara genom att äta 40 gram socker per dag, gick Damon upp 6 kg i vikt på en månad. Då fann dietisten ändå att han inte åt fler kalorier än tidigare. Det var ju lite intressant.

Jag var tvungen att kolla runt lite igår när jag handlade, och vad fann jag? Jo, att nästan allt innehåller socker i någon form. Alltså socker som är tillsatt. Leverpastej, rökt skinka, kassler, falukorv och givetvis yoghurt. Samma ska är det med Tacokrydda som jag kollade hemma. Filmen tog upp många intressanta aspekter, och gav en hel del att fundera på. Ett tips för den som inte sett den – Se den!

Som en professor sa i slutet av filmen, han äter choklad varje dag, men han vet vad det innebär och väljer att bara äta en ruta.

Det gick vägen ändå. Laddade med Alvedon och Voltaren, sen var det bara att hålla tummarna för att det skulle hjälpa så länge som möjligt.

Jag valde att starta sist i min grupp. Jag hade ju inte särskilt bråttom. Fick ändå köra om en del cyklister på väg mot första kontrollen. Kände mjölksyra i låren när jag tog i uppför backarna. Skillnaden mot förra året var att jag hittade ryggar att ligga bakom för att inte bränna onödigt med energi. 

Fick mellantid i Mångsbodarna, följde mig själv i Vasaappen, och det lovade en riktigt bra tid. Bara att kämpa vidare. 

I Evertsberg väntade fancluben, mamma, pappa, Micke och barnen. Pratade lite med dem och cyklade vidare. Ingen känsla i knäet, men ryggen började ömma. Pinnade på uppför Lundbäcksbackarna, men sen fick jag stanna. Sadeln hade vikt sig bakåt, så det var bara att justera. Seg backe innan Oxberg, men efter den bjuds man på en fantastisk utförskörning. Micke och barnen väntade i Oxberg och jag stannade till en halvminut. Åkte vidare och fick än en gång stanna och meka sadel. 

Kollade mellantid i Hökberg och sen var det bara att gasa mot mål. Bära eller brista. Räknade skyltarna innan jag skulle vara framme vid 1 km kvar skylten som står på campingen i Mora. 

Väl framme på rakan mot mål var det bara att ge järnet. Ren lycka när jag rullade över mållinjen och hade klarat en Cykelvasa till. Så otränad som jag känt mig och det ändå gick så bra.

Om några timmar står jag där, rätt oförberedd, på start i startgrupp 31. Jag hade rätt höga förväntningar på den här Cykelvasan. Tänkte seeda upp mig till startgrupp 20 eller 16 genom att åka Dalsland XC vid Valborg. Sen försöka komma under 4 timmar i mål i Mora idag. 

Inget av det hände, eller kommer hända. Fick ont i en höft i februari, som spökade till en bra bit in i mars. Sen kom tröttheten vid Påsk tillsammans med en oförklarlig yrsel. Visade sig bland annat bero på brist på B12. Sjukskrivning på det och så var det riktigt segt att komma igång med träningen. 

I måndags tog jag cykeln till jobbet. Sadeln åkte ner och jag brydde mig inte så mycket om det. Tror dock det räckte för att överanstränga höger knä. Åkte på en rejäl träningsrunda när jag kom hem. I tisdags hade jag jätteont på underdelen av knäet och det håller i sig. Vet inte hur det kommer påverka cyklingen idag. Kanske inte känns ett dugg. Kommer i alla fall förebygga med både alvedon och Voltaren. 

Målsättningen får ändå vara att komma till Mora på under fem timmar. Det är nog hyfsat realistiskt. Ska försöka njuta av stämningen som följer med arrangemanget och inte fokusera så mycket på tävlingen.

I måndags var planen att vi skulle ha en vilodag efter promenaden i söndags till Njupeskär. Jag och Micke ville ändå bestiga Idrefjäll, Gränjåsvålen på 891 m över havsnivån. Vi lämnade barnen i husvagnen och gav oss iväg mot toppen. Passerade fäboden och planerade att ta grusvägen upp.

En bit ovanför fäboden ligger teknikområdet för MTB på Idrefjäll. Där hade vi lätt kunnat slå ihjäl många timmar, om cyklarna varit med. Dem lämnade vi dock hemma den här resan. Nästa gång kommer vi garanterat ta med dem.

Vid teknikbanan började en grusbelagd stig mot toppen. Den är till för cykel och vandrare. Vi valde att gå den. En lätt led som slingrade med serpentiner ända upp till toppen.

Vädret hade vi ingen vidare tur med. Flera regnskurar fick vi över oss. Att sikten lätt blir mycket dålig i fjällen, fick vi också erfara. Helt plötsligt såg vi ingenting. I nästa stund var sikten milsvid.

Vägen ner var enkel att gå och gick mycket snabbare än vägen upp.

Efter lunch lyckades vi lura med oss barnen på en ny topptur. Mutade med glass på toppen. Fick se att vi bara hade 45 minuter på oss innan de stängde restaurangen på toppen och det blev nästintill löpning upp. Hann, med tio minuters marginal, innan de stängde.

Turen ner gick lättare och vi stannade vid fäboden för att titta på djuren. Sen stannade vi vid höghöjdsbanorna som ligger vid fäboden och tittade. Någon gång skulle jag vilja testa banan. Den såg riktigt rolig ut. Barnen testade den låga banan.

Kvällen avslutades med poolbad för Micke och barnen. Bor man på Idrefjäll (bokar boende vi dem), så igår badet. Det var den vilodagen. Blev inte så himla mycket vila, men varför vila när man är i fjällen, när man kan göra det när man inte är där…

Igår gick vi till Njupeskär. En lagom lång tur. Det var lite blandad terräng. Myr, björkskog, gammal granskog och så nästintill kalfjäll. 

Vandringen kändes i benen på kvällen. Vi funderar på hur vi ska orka upp på Städjan imorgon.