Igår hade jag en plan när jag kom från jobbet, att cykla Lunedsleden mot just Lunedet. Stoppade i mig lite lunch, fyllde flaskor med vatten och sportdryck, packade ner en energibar och drog iväg genom skogen. Första biten på stigen genom skogen gick riktigt bra. Är en stenig utförsbacke innan man kommer till Kyrkvägen, men den var inga problem att ta sig nedför. Lite halt var det för det hade inte torkat upp ordentligt än.
Så himla härligt att för första gången på säsongen cykla med både korta ärmar och korta ben. Vinden var dessutom varm.
Precis efter Paddtjärn viker jag in i skogen på fin stig. Här börjar en av halvorna på leden. Första halvan är mer teknisk och jag har tagit mig hela den sträckan förut, med blandade resultat. Först 2014 som blev ett blogginlägg som går att läsa här. Sen förra året, men det skrev jag nog inte om.
igår bjöd inte första biten på några större svårigheter. Bara rolig stigcykling. Är några ställen, som på bilden nedan. Där väljer jag att hoppa av och gå. Det går dock bättre ju längre man cyklar. Mot slutet av leden räds jag inte dessa ställen längre.
Precis innan Furhöjden möts man av denna stenvägg. Där hoppade jag av och gick ända upp på toppen.
När man väl är uppe och möts av den här utsikten vet man att det är mödan värt att gå och cykla i lite stökig terräng. Milsvida skogar och sjöar. Det är ett fint land vi lever i. Där vi dessutom enligt lag har tillgång till all fin natur.
Från Furhöjden bar det av nedåt en stund. På vissa ställen ligger det hinder över stigen. Det har dock bildats stigar bredvid dessa hinder. Många som cyklar nuförtiden. När jag cyklade 2014 var leden på vissa ställen igenväxt.
Sista biten mot toppen av Knappedshöjden är det stadigt uppför. På vissa ställen kändes det som att cykeln skulle slå över bakåt. Det gick dock att cykla hela vägen och jag är extremt nöjd med det. Flåsandes var det bara att lägga sig på hällarna på toppen och andas ut en stund. Käkade lite energibar och efter en stund tog jag mod till mig och fortsatte leden nerför berget.
Det var det roligaste jag gjort på länge. Det gick inte snabbt, men känslan att våga och att jag höll mig på cykeln i den trixiga och riktigt branta terrängen, kommer hålla sig kvar länge. Får jag inte träningsvärk efter den här turen blir jag förvånad. Benen värkte när jag åkte utför. Det är riktigt jobbigt att stå och parera på cykeln i brant nedförsbacke, med stenar man ska gira runt.
När jag väl nått ner på relativt plan mark möttes jag av en spång. Där höll en Djerfare (Medlem i OK Djerf) på att byta plankor. Han hade också cyklat från stan, men med cykel som hade en växel. Han konstaterade att det skulle bli motvind hem. Sen funderade han på hur jag kunde ta mig fram på leden med min cykel och hur många växlar jag hade. Lite kul att prata en stund i skogen med en helt okänd människa. Det är inte min specialitet direkt.
Jag körde inte hela vägen fram till Lunedet. Istället vände jag mot Knapped för att se om det gick att cykla på ett gammalt skidspår. Om det funkade hade jag en bra stig att dela på Trailforks. Hittade en igenvuxen stig som var uppbökad av vildsvin. Den gick relativt bra att cykla. Fick gå förbi några blöta partier och trippa över ett dike på en planka. När första biten var avklarad kom jag fram till vattnet och där gick en gammal körväg genom skog. Den biten var jättefin att cykla.
Nu bar det uppför igen. Hela vägen upp på Brattavägen. Är som en lång ås man korsar. Den sträcker sig från oss, ända upp mot Lunedet. Väl på toppen väntar härlig utförskörning. I vanliga fall åtminstone. Igår var det stark motvind, så det var bara att trampa nedför om man ville få upp farten.
Hemvägen bjöd inte på några svårigheter, grusväg mest hela vägen. Konstaterar att det var riktigt härligt och varmt väder. Innan jag kört i en timma hade vattnet i flaskan blivit ljummet. Det kändes som att cykla i juli ungefär och på låren syns en tydlig kant mellan solbränd hud och vinterblek hud. Det är cykelbyx säsong nu.
// Helena
